Fyra matcher. Tolv perioder. Det är tiden Timrå inte har gjort mål på nu. Och det är nära på ett rekord, vet inte på rak arm vad som krävs, men det är bara någon period till innan man har slagit det mindre smickrande rekordet.
Grattis till det, önskar holms.

Nu skulle jag ljuga om jag sa att jag ofta ser Timrås matcher, allt som oftast så läser man bara. Vilket brukar räcka rätt långt. Krockar ofta med en hel del annat också, mer intressant. Men i tisdags kunde jag inte hålla mig när Modo gästade hallen med Sveriges mest enögda supportrar.
Var Timrå verkligen så jävla tamt framåt som senaste tidens siffror visade?
Skulle man verkligen kunna gå mållösa en hel match igen?
Jodå, det var inga bekymmer. Det syns långa vägar att självförtroende är kört i botten och nu när man också har en del tunga skador så är det väl bara att acceptera att kvalserien är ett faktum, redan nu.

För det här spelet så var Skellefteås tennissiffror i arslet senast det absolut bästa som kunde hända.
Nu finns det dubbla aspekter för att ta revansch här.
Dels upprättelse efter debacklet senast, och också för att man faktiskt helt overkligt förlorade hemma här senast mot Timrå.
För Skellefteås del så förväntas även Oscar Möller göra comeback, och han lär ju vara precis hur spelsugen som helst. Inget som gynnar det oerhört tama och förtappade Timrå.

Och! En sista grej. HV71 tog över serieledningen tidigare i veckan. Den ska ju tas tillbaka med blixten, om jag känner detta Skellefteå på rätt sätt ...