NA delar varje år ut något som kallas för Guldklockan. Ett sportpris till den person/lag som stått för säsongens bästa prestation.
KIF Örebro har fått den utmärkelsen förut. 2010. Och jag kan redan nu säga att priset borde gå dit igen.
Eller, i alla fall nästan. Det borde gå till tränaren Richard Nilsson som gjort ett sådant fantastiskt jobb med laget den här säsongen att hela byn häpnar (utom de själva, vad jag förstått).
Man har ett sådant tryggt försvarsspel att det just nu nästan saknas motstycke i svensk damfotboll.
Vilket kan bevisas i kväll då kanadensiskan Stephanie Labbé blir historisk om nollan hålls.
Sex raka nollor nu. Och gissa om Kif Örebro kommer att slita arslet av sig för att det där rekordet ska slås.
Nu är det så klart viktigare att vinna matcher än att slå några rekord, men det är ju så klart ett extra incitament .

Om man kommer att greja det? Ja, det är så klart ingen omöjlighet. Och det handlar inte om att nämnde Labbé ska stå på huvudet och spika igen för att det ska gå vägen, för det behöver hon sällan göra.
Utan Kif Örebro har ett försvarsspel över hela banan där varenda individ är involverad, och det är därför den där guldklockan borde gå till tränare Richard Nilsson och inte till hela laget, för det är ett precisionsarbete av sällan skådat slag.

Så varför inte bara spela Kif Örebro med åtta raka vinster i ryggen och som för dagen inte kan släppa in mål?
Jo.
Det finns ett blytungt avbräck i anfallsstjärnan Sarah Micheal som visserligen följer med upp till Umeå, men kommer att sitta på bänken. Det tunnar ut anfallskraften med väldigt, väldigt många procent. Finns helt enkelt ingen som kan ersätta henne fullt ut.
Gissar på att hon kommer in om Kif skulle ligga under i slutet av matchen. Men då man som sagt inte vet hur man släpper in mål i dessa tider så får hon nog sitta där hon sitter rätt länge ...

Det här luktar verkligen målsnålt lång, lång väg.