Ewertssons Europa: Joaquíns glädjetårar - utan honom blir fotbollsvärlden annorlunda

Det var Joaquín som vi inte tidigare hade sett honom. Fullständigt allvarlig, utan tillstymmelse till vare sig glimt i ögat eller det spjuveraktiga leendet. Veteranen – han fyller 41 i sommar – samlade sina lagkamrater i omklädningsrummet inför semifinalen mot Rayo Vallecano. 

– Titta varandra i ögonen, det är vi som har tagit oss hit. Nu talar jag inte till er som lagkamrat, vän eller lagkapten utan jag gör det som en bético. Jag vet vad fansen känner idag och de kommer vara med oss till döden. Supportrarna och den här klubben har lidit länge, men uppoffring och ansträngning är vägen till ära. Det här är vår belöning. Min farbror brukade säga att det inte finns något vackrare än att göra andra människor lyckliga. I dag har vi den möjligheten, sa han gravallvarligt och med fokuserad blick. 

Joaquín inledde på bänken och spelade bara nio minuter i semifinalen, men det räckte för att vara tungan på vågen. På tilläggstid tog han emot bollen på vänsterkanten, gjorde en liten kroppsfint och accelererade förbi sin bevakning innan han serverade en delikat avvägd djupledsstickare till Sergio Canales. Sekunden senare hade Borja Iglesias forcerat in målet som förde Real Betis till den efterlängtade Copa del Rey-finalen. Benito Villamarín exploderade i grönvit segeryra. 

Det har varit många veckors uppladdning inför finalen i Real Betis vackra hemstad Sevilla – dock på neutral mark på La Cartuja-stadion – och i dagarna fram till den sena lördagskvällens final har Real Betis-supportrarna drömt, laddat och bjudit på folkfest på gatorna. Det är inte svårt att förstå varför. Los Béticos är helt enkelt inte vana vid att vara här. 

Real Betis är ingen klubb som är särskilt van vid framgångar eller att husera i La Liga-tabellens toppskikt. Det har gått 17 år sedan Real Betis slutade topp fyra i La Liga och under 2000-talet har man flera gånger varit nere i andradivisionen och vänt. Prisskåpet ekar fortfarande nästan lika tomt som när Patrick O’Connell ledde Los Verdiblancos till klubbens första och enda ligatitel för 86 år sedan. Därtill har Real vunnit två cuptitlar, men trots de skrala titelframgångarna står de passionerade fansen klubben och klubbmottot trogna: ¡Viva el Betis ’manque’ pierda! – Länge leve Betis, även när de förlorar. 

Senast Real Betis var i final i Copa del Rey spelade en då 23-årig Joaquín en av huvudrollsinnehavarna när Lorenzo Sarra Ferrers Real Betis besegrade Osasuna på Vicente Calderón. Efteråt tog han pokalen med sig som hedersgäst på sitt bröllop. Tre år senare vann Joaquín titeln på nytt, med helgens motståndare Valencia, och firade med ett numera ikoniskt foto där han sittande på huk poserade naken med pokalen. 

Nu var det just Valencia som stod för motståndet i 2022 års Copa del Rey-final i en fascinerande stilkontrast. Manuel Pellegrini – den skrockfyllde chilenaren elegant iklädd Kappas gröna träningsoverall snarare än någon välsittande kostym – och hans underhållande, bollinnehavsinriktade fotboll med flärdfulla spelare som Nabil Fekir och Sergio Canales mot José Bordalás Valencia, som till fullo anammat Bordalás aggressiva, vinna-vad-som-än-krävs-och-hur-det-än-ser-ut-stil. Joaquín fick som väntat inleda på bänken när Real Betis fick en drömstart på matchen när Borja Iglesias efter bara tio minuter. En halvtimme in i matchen kvitterade Hugo Duro. Real Betis hade bollen och de bästa och flesta chanserna, även om Valencia periodvis tog kommandot och skrapade fram högkvalitativa chanser även de, men några fler mål blev det inte efter vare sig 90 eller 120 minuter. 

En bra bit över midnatt krävdes således straffläggning för att avgöra om Real Betis skulle vinna sin första titel på 17 år eller om Valencia skulle återupprepa triumfen från 2019, när Marcelinos Los Ché besegrade Barcelona under klubbens centenario, hundraårsjubileum. Joaquín satte sin straff, och det gjorde de efterföljande i både grönvitt och vitsvart, fram till dess att 19-årige Yunus Musah brände sin straff. 22-årige Juan Miranda – som var fem år gammal och som supporter reste till Madrid iklädd full Real Betis-mundering senast Los Verdiblancos vann titeln – stegade fram och fick sätta avgörandet.

CIRKELNS SOM SLUTS

  

Real Betis fick äntligen fira. 

Och som de fick fira. 

De grönvita rusade över planen, tårarna flödade och Joaquín fick med lagkaptensbindeln ta emot pokalen från kung Felipe VI. 

– Att vinna titeln efter så många år, i vår stad och inför våra supportrar är någonting alldeles underbart. Nu ska jag njuta av det här ögonblicket. Vi är Copa del Rey-mästare och jag vill dedikera den här titeln till alla människor som varit med oss längs vägen. Ledarstaben, massörer, kockar, servitörer, alla de vars hårda arbete inte syns men som förtjänar lika mycket del i det här som oss , sa Joaquín i tårar efteråt. 

– Det här är resultatet av många års arbete, att steg för steg bygga och lägga ner oerhört mycket arbete. Jag vill även gratulera Valencia eftersom, om de hade vunnit, så hade de varit förtjänta mästare. Det var en otrolig fotbollsmatch. Jag var väldigt känslosam efter matchen. Efter att ha följt uppladdningen dagarna inför finalen, här i Sevilla, och hur exalterade supportrarna varit. Då stormade bara glädjetårarna över mig, säger han. 

Det var en cirkel som slöts på så många sätt. Det perfekta avslutet för en av spansk fotbolls mest älskade och omtyckta fotbollsspelare, även om han efteråt bekräftade att han glädjande nog kommer fortsätta en säsong till. Under drygt två årtionden har han gjort sig känd som fotbollsvärldens obotlige skojare, med ett leende ständigt lekandes på läpparna och ett skämt, en dans eller en sång alltid nära till hands. Som liten drömde han om att bli tjurfäktare och smet ofta ut ur pojkrummet för att träna på den lokala arenan, innan han insåg att fotbollsbegåvningen var större. Han erkänner gladeligen att han ammades tills han var sju år gammal – ”När vi spelade fotboll på torget sprang kompisarna till fontänen och drack vatten, jag sprang hem till min mammas bröst” – och när Joaquín 2011 presenterades för Málaga beslutade han att de obligatoriska tricksen framför publiken var för andra, och lade själv i stället beslag på mikrofonen och körde stand-up för de tusentals åskådarna. När den dagen kommer då det är dags att lägga fotbollsskorna så har han redan gjort klart med en framtid inom tv-branschen, där han redan idag är frekvent förekommande i olika program. 

För min egen del, om jag tillåts bli en smula personlig, var det även den här cuptiteln och bilderna på när den genomlyckliga Joaquín lyfter pokalen tillsammans med lagkamraterna det perfekta farvälet till den sista kvarlevan från tiden då jag föll huvudstupa för fotbollen. Min första fotbollsförälskelse var Raúl González Blanco; lagkaptenen, eleganten och gentlemannen som öste in mål med tröja nummer sju på ryggen. Den andra var Joaquín Sánchez Rodríguez när jag som 11-årig pojke från en husvagn någonstans på västkusten fick se den vindsnabbe, tekniske och fullständigt orädda yttern storma fram längs högerkanten under VM 2002, då han var Spaniens främsta spelare hela vägen till straffmissen i straffläggningen mot Sydkorea som beseglade Spaniens VM-öde. 

Supporterskapet och intresset har förändrats genom åren från den första, vilt brinnande förälskelsen både i och med att hobby förvandlats till ett arbete och att cynism och externa krafter mer och mer stärkt sitt grepp över den förändrade fotbollsvärlden. Joaquín har dock varit den enda överlevande konstanten. Han bekräftade efter finalen att han kommer fortsätta även nästa år – det lutade åt pension under hösten, men speltiden har ökat under våren och han är fortfarande en vital del av det här Betislaget – men Joaquín fyller 41 i juli och hans fotbollskarriär går oundvikligen mot sitt slut, även om vi slipper säga farväl redan i sommar. 

För mig kommer fotbollen utan Joaquín vara en annorlunda fotbollsvärld.

Veckans lista

AC Milan var riktigt illa ute borta mot Lazio, men lyckades på tilläggstid säkra tre livsviktiga poäng när Zlatan Ibrahimovic, som hoppade in i den andra halvleken, nickade fram Sandro Tonali som kunde trycka 2-1-bollen i nät. Milan är nu åter i ledning, två poäng före Inter som har en match färre spelad. 

Scudettostriden ser allt mer ut att bli en Milano-affär med fyra omgångar kvar att spela. Napoli kollapsade och tappade 2-0-ledning till förlust mot Empoli och kan nog räknas bort från titelstriden nu. 

Xavis Barcelona åkte på tredje raka hemmaförlusten på Camp Nou – något som aldrig tidigare inträffat. Efter nederlagen mot Cádiz och Eintracht Frankfurt reste nu lilla Rayo Vallecano, som dalat ner till en elfteplats i tabellen efter den sensationella hösten, segrande hem från Katalonien med tre poäng i bagaget. 

Frankrike och Tysklands två giganter säkrade under lördagen respektive ligatitel. PSG tog sin tionde Ligue 1-titel efter ett mindre övertygande kryss, 1-1, mot ett decimerat RC Lens. Det blev inte mycket till segerfirande för ultrasfansen dock, som lämnade Parc des Princes en kvart före slutet i ännu en protest mot ledningen och flera spelare, efter Champions League-uttåget mot Real Madrid. Arenan var tömd tio minuter efter slutsignalen och spelarna hoppade över det traditionella ärevarvet. 

Även Bayern München säkrade ligatiteln, den tionde raka Bundesligatiteln, efter en 3-1-seger mot Borussia Dortmund i Der Klassiker. 

Everton frustrerade länge Liverpool i Merseysidederbyt, men kunde ändå inte undvika nederlag på Anfield, där det dröjde till den 62:a minuten innan Andrew Robertson kunde bryta dödläget. Även Manchester City vann, en säker 5-1-seger hemma mot bottenlaget Watford och med fem omgångar kvar att spela är det alltjämt blott en poäng, till Citys fördel, som skiljer lagen åt. 

Förlusten förde också Everton ned under nedflyttningsstrecket efter att Burnley inkasserat sin andra raka seger. Kanske var det ett genidrag att sparka Sean Dyche nu ändå? 

Arsenals 3-1-seger mot Manchester United gör att vi av allt att döma får en London-duell mellan Arsenal och Tottenham om den sista Champions League-platsen. 

Salernitana såg ut att vara döda och begravda i Serie A-botten, men efter tre raka segrar är I Granata plötsligt bara tre poäng efter Cagliari – med en match till godo. Franck Ribéry? Jodå, 39-åringen spelar alltjämt och den franske veteranen byttes in i andra halvlek av 2-1-segern mot Fiorentina.

Rätt beslut i Burnley, men vad är det för tajming?