England:
Jag trodde England skulle, som så många gånger tidigare under Sarina Wiegman, spänna musklerna och studsa tillbaka med besked efter en mindre imponerande insats (som alltså på något vänster ändå gav avancemang efter straffsparksgalenskaperna mot Sverige i kvartsfinalen). Jag trodde England skulle vinna enkelt mot betydligt svagare motstånd i Italien. Så blev det inte alls. England hade enorma problem med ett välorganiserat och skickligt Italien som utförde Andrea Soncins matchplan perfekt.
England ägde bollen och bollinnehavet i större utsträckning, men Italien var oerhört bekväma och trygga i sin 5-3-2-formation och var hotfulla i omställningsspelet. När Barbara Bonansea gav Le Azzurre ledningen efter en dryg halvtimme kändes det inte alls orättvist. Då trodde jag Lionesses skulle ta sig i kragen och verkligen ta tag i matchen och forcera mot Laura Giuliani i det italienska målet, men även där hade jag fel. Likt mot Sverige krävdes det desperation och aktivitet från avbytarbänken för att det skulle hända något i det engelska anfallsspelet och även då dröjde det till minut 96 innan supertalangen Michelle Agyemang slog till med ett kyligt och bra avslut. Målet tog matchen till förlängning och det såg återigen ut att vankas straffsparksdrama, men i den 119:e minuten brottades Beth Mead ned – eller åtminstone föll enkelt vid klumpig närkontakt i straffområdet – och England tilldelades en straffspark. Den kändes billig, men svagt och klumpigt försvarsspel straffade Italien stenhårt. Fram klev Chloe Kelly, som tycks älska den typen av situationer och ta sig an dem utan några nerver över huvud taget. Giuliani räddade straffen, men Kelly rakade in returen och på något outgrundligt sätt tar de regerande europamästarinnorna England sig vidare till ännu en final med minsta möjliga marginal. Det är dock varken imponerande, övertygande eller välförtjänt.
Så, frågan är ju vilket England vi får se i finalen? Prestationerna mot Nederländerna och Wales var väldigt fina, men i övrigt tycker jag England varit direkt svaga i övriga matcher och verkligen ska tacka sin lyckliga stjärna för att man tagit sig till final. Wiegman valde nästintill samma startelva senast, med skillnaden att Esme Morgan ersatte Jess Carter, men det var återigen avbytarna som spelade avgörande roller. Agyemang och Kelly nätade båda två och Mead ordnade straffen som Kelly till slut förvaltade. Så frågan är vilken väg Wiegman väljer att gå här.
Spanien:
Även i den andra semifinalen var jag snett på det, åtminstone utfallsmässigt. Sett till matchbild var det som väntat att Spanien dominerade bollinnehavet och var mer framåtlutat. La Roja hade dock svårare än väntat att skapa chanser mot ett lågt, välorganiserat Tyskland. Christian Wücks lag hotade också, som jag misstänkte, den spanska backlinjen som är långt ifrån osårbar och där det blir stora ytor för María Méndez (som ersatte avstängda Leia Aleixandri) och Irene Paredes att täcka upp när Olga Carmona och Ona Batlle stormar fram längs sina kanter. Hoffmann, Bühl och Brand skapade tillräckligt för att kunna få in en balja – precis som det speldominanta spanska laget – men ordinarie tid förblev mållöst och vi fick i stället vänta till minut 113 innan dödläget bröts. Inhoppande Athenea Del Castillo hittade superstjärnan Aitana Bonmatí med en djupledsstickare till höger i backlinjen och Barcelonamittfältaren visade precis varför hon är världens bästa fotbollsspelare på damsidan. Aktionen är briljant när hon ur dålig vinkel väljer att gå på avslut mot den främre stolpen i stället för det självklara alternativet att söka inspel mot framstormande spelare i boxen. Ann-Katrin Berger tjuvade och förväntade sig – likt alla – inspelet, och kunde inte göra något åt bollen som letade sig in i nät. Bonmatís mål blev matchens enda och trots att Tyskland stod upp på ett oerhört imponerande sätt tycker jag ändå det i slutändan är rättvist att Spanien tar sig till final.
Spanien har, likt England, en imponerande bredd och spets i truppen och Montse Tomé har alternativ ifall hon vill göra förändringar. Aleixandri är tillbaka och lär ta plats bredvid Paredes i mittlåset, men i övrigt tror jag Tomé går på samma mittfält som tidigare med Barcelonatrion Patri Guijarro, Alexia Putellas och Bonmatí. Offensivt fick Mariona Caldentey, Esther González och Clàudia Pina riktigt till det men trion tycks vara Tomés förstaval även om det finns kvalitetsalternativ i Salma Paralluelo, Athenea del Castillo och Vicky López, för att nämna några.
Repris på VM-finalen
Precis som i Sydney 2023, i VM-finalen, ställs återigen Spanien och England mot varandra. Den gången var det Spanien som vann en tajt final där ytterbacken Olga Carmona gjorde matchens enda mål. Det var en match där Spanien styrde spelet och ägde mer boll än England och jag är övertygad om att det kommer bli något liknande här. Vi såg mot Sverige vilka problem England har när försvarslinjen sätts under press – och det kommer den göras mot Spanien – och frågan är om Morgan/Williamson kan hålla den spanska offensiven stången. Jag är inte övertygad utifrån vad jag sett och tror att Spanien kommer vinna den här matchen, men 1,81 på Spanien känns i lägsta laget i en final mot kapabelt, om än underpresterande, motstånd i England. Bonmatí var tungan på vågen senast och jag tror hon kommer spela en nyckelroll även här i att diktera Spaniens anfallsspel. Hon är duktig på att ta sig in i straffområdet när tillfälle ges – likt avgörandet senast – och är dessutom inte rädd för att trycka av från distans. Bonmatí över 0.5 skott på mål kan testas till 2,02 hos SpeedyBet .